Jag går å skriver inlägg i huvet. Men oftast är det ljusår från en data. Alltså inget inlägg nerskrivet.

Skräp.

 

Men vet ni. Nu är min andra man på Tv. Han jag ska gifta mig med om Mange kolar.

Brolle... *himlar med ögonen och flinar oromantiskt.*

 Samtidigt är det Lets dance.

 

( AAAA BROLLE!! )

 

 

Jag rodnar nästan när jag ser honom så snygg är han. Liksom dialekten. Tatueringarna. Ögonen. Smilgroparna. Liksom får jag bli din fru? Okej jag vet han redan har nått bihang och kid och säkert är hur lycklig som helst. Ja HON borde iaf va det. Men om saker och ting skulle ändra sig av flera oförklarliga anledningar. Då ska jag bli hans fru. Basta. Han spelar liksom gitarr och sjunger. Vad mer begär man?!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Häromdagen lyckades jag få äran att fylla 32 minipåskägg med godis på jobbet.

 Ett hedersuppdrag om ni frågar mig.

Det är många konflikter som startar av orättvisa.

 

JA, jag talar av egen erfarenhet. Tro mig!

Det var under sträng uppsikt mamma delade ut lördagsgodiset till mig och storebroren på lördagmornarna när vi va små. Ååååh vad jobbigt det var att vänta tills man ätit frukost och mamma läst klart tidningen! Och jäklar vilken tidning till att va stor! Tiden stod nästan still. Jag minns det som det var igår. Sen gick mamma till skåpet och hämtade påsen med det smarriga godiset och la en bit till David. Och en bit till mig. En bit till David. Och en bit till mig.

Två blonda barn satt på andra sidan bordet med armarna i kors över bordskivan och vilade hakorna i armarna och iaktog varenda lilla godis som landade i sin kopp. Sen! Sen var det fest.

 

 Så det var under samma militäriska rättvisa jag delade upp godiset i alla äggen. En vit, en gul, en rosa och en grön skummis till varje ägg. Ett rött, ett grönt och ett gult dragéägg. Två mörka pollysar och två ljusa. Fyra romerska bågar. Och så var äggen fulla. Jag saaa ju dom va små!

 

 

 

 

Imårn skulle jag åkt in till stan och ge blod. Egentligen skulle jag ha gett redan i februari, men jag har inte haft någon ledig fredag sen dess. Eller jo, typ en. Och då hade dom tillräckligt med min blodgrupp. Typiskt.

 

Men eftersom man ska vara fullt frisk när man ger så kan jag inte ge imårn heller.. Hostar som en gnu.

 Och jag brukar skryta med att jag aaaldrig är sjuk! Och nu har jag fått byta datum två gånger sen jag gick med i höstas! Skandal ju.

 

Jag ville börja redan för flera år sen, men då hade jag kommit hem från asienresan. Så det felade på några månader för att få börja ge. Sen gick jag dit i somras med en kompis som skulle dit. Och då hade jag "skaffat ny partner" som det så fint hette. (Eller i somras? Det var ju för fan förrsomras! I somras hade vi ju kilat stadigt i nästan ett helt år!) Så då fick jag inte heller bli. Så man kan säga att jag har liksom inte flyt med det här blodandet. Men nu när jag väl har godkänts så envisas min kropp med att alltid bli sjuk lagom till utsatt datum. och så får kvinnfolk bara ge var fjärde månad. Mansfolk var tredje.

 

Men så till den där ständiga frågan som dyker upp titt som tätt.

 Om man vill donera sina organ när man dör.

 

Jag är så jävla kluven på den. Donera blod är inga problem. Jag ger av nånting som produceras nytt hela tiden. Jag lever fortfarande när jag ger det och det märks inte på mig. Mer än att jag blir lite extra svimmig om jag reser mig fort eller så..

 Men donera organ sen när jag dör?!

Det är klart att jag hade gett en njure till min storebror om det hade behövts. Eller gett min högerarm till min bästa kompis. Kapat av mig håret till min kusin.

Men när jag dör. Jag vet inte.

 Och klart att jag skulle vilja att någon gav mig ett friskt organ om jag blir sjuk.

 

Men jag vill inte tänka på min död.

 

Att någon ska skära i mig när jag har flugit vidare.

Ja för himlen finns faktiskt!

Jag vill liksom inte tänka på det. Samtidigt som jag vill göra den tjänsten för någon annan, samtidig är livrädd för tanken på döden.

 Och jag ska erkänna att jag inte har läst på. Ett skit.

 

Så kära ni trogna läsare. Hjälp mig.

Hur gör du? Har du bestämt dig?

Borde man gå med eller? Är man världens dåligaste människa om man inte gör det?

 Detta är på riktigt ett i-landsproblem. For sure!

 

 

 

 

Imorse när dom små förberedande krigspiloterna åt sin morgongröt och gick igenom dagens flygrutt sökte dom på googlemaps efter traktens mest fallfärdiga laggård, printade ut några exemplar och så tejpade dom upp kartan i framrutan, tog fram sin lilla kompass och klättrade in i sin lilla cockpit och så satsade dom en femma på vem som kunde blåsa omkull laggårn först.

 

 

 Det var typ så lågt dom flög iaf. Det skakade i min gamle laggård när jag stod utanför och krattade vinterpälsen av hästarna. Inte så mycket som ett djur lyfte på huvet när dom vanvetteskörde över vidderna, men jag och hundungen darrade som små asplöv.

 

  

 

 jag skulle älska att åka med, men jag får krigsångest i strupen. Jag bara väntar på att det ska lossna en bomb som ska spränga sönder oss. Och så kan jag känna paniken alla stackare som på riktigt har vart med om att det kommer flygplan lågt över dom och som verkligen släpper en bomb.

 Ska jag måla upp en bild åt er eller gör ni det själva?

 

Alltså bara tänk. Det finns inget håll att springa åt. Ljudet från motorerna är öronbedövande. allt som hörs är oljud och skrik i panik.

 

 

Tänk! Dom stackarna som har flytt från krig. Så kommer det en sån här övningsdag och så råkar dom bo precis i deras flygrutt. Im just telling you. Panik.

 

 

Likadant med smällare och raketer, på nyår och valborg och när det nu kan tänkas avfyras, vilket jag är stark motståndare till. Inte ens min stackars sambo som är raket och smällsnickare får avfyra annat än kanonen på nyår. Helst hade han inte ens fått det, men han bor ju också här. Mina djur bryr sig tack och lov inte, ta i trä, men jag vet många andra hundar och djur som är panikslagna.

 

 

 

 

 

 

Så idag på mornen förklarade jag klart och tydligt för min man att ikväll, klockan artonnollnoll skulle vi städa. Varken tidigare. Säger även åt honom att "Du handlar pytt i panna när du slutar, skyndar dig hem till djuren och gör det du ska Innan klockan är artonnollnoll."

 

sms på lunchen.

"Vad ska vi äta ikväll?"

 

???

 

Var jag otydlig liksom? Ska jag bokstavera?!

 

Men nej.

 

Slutar jobbet och kommer hem. På vägen ringer jag grannen för att styra upp morgonen. Valp-pass på agendan. Lillasyster ropar i bakgrunden när vi ska gå nästa gång.

 

Tänker snabbt i huvet. Z va lite halt imorse..

Bestämde att jag skulle hem å kolla till honom och sen höra av mig om jag ansåg han klarade en promenad eller inte.

 

 

Lillasystern kommer ner och vi går en runda. Med Z. Och Lillan. Det lilla getfåret som hoppar över staket och går upp för trappen och tittar in genom köksfönstret. Hon som följer med utan flocken på promenad. Hon som är lite för sällskaplig för sitt eget bästa.

 

Vi kommer tillbaka och jag känner inte alls för att städa. Solen har ju typ skinit och det är varmt i luften. Vem fan vill städa liksom?!

 Sambon håller dessutom på med sin lilla korvmoj så han kan man ju inte störa.

Ellar ja, han envisas med att kalla det för åtelkoja men jag svär! Hade han bara sågat ut en korv å satt på taket så hade det sett exakt ut som en moj! :D Asgulligt!

 Och dessutom vill jag inte jaga hem min lilla åttakladdare. Jag har tagit henne under mina vingar och vill hålla förmaningstal och fråga om nån är dum. Säga till henne att äta ordentligt i skolan och sluta bry sig om vad alla tycker. Att hon ska va rädd om sig och ta vara på skoltiden och skärpa sig och säga att det blir mycket jobbigare ju längre tiden går. Ju äldre hon blir. Att hon bara är ett barn fast hon känner sig som hur vuxen som hellst och säga att ju äldre du blir desto mer kommer du förstå hur ung du var. Att du kommer lära känna dig själv och bli en riktig vuxen som vet vem du är och får kompisar som tycker om dig som du är när du är dig själv i alla lägen. Inte såna där ytliga låtsasvänner som tycker allt är pinsamt och fnissar åt allt å inte äter för att dom tror att man blir tjock. Som inte vet att man mår bra av att äta och att man inte ska ha ångest över mat och sin mage.

Jag vill liksom aldrig släppa den femåringen som var här och red på Lilleman och va kaxig och uppkäftig och blyg på samma gång och inse att det har gått 10 år och hon går det jobbigaste året på hela grundskolan och har pojkvän och sminkar sig och växer upp!!

 

 

Yäpp. Träffade kusinerna i helgen och blev utskälld för jag aldrig uppdaterade.

 Well.. En har ju att göra so to say. Och det är ju inte första prioritet att slå upp datan första man gör när man är klar för kvällen. Typ spela sudoku på telefonen är ju faktiskt rätt så beroendeframkallande. :P

 Men jag lovar jag ska göra ett nytt försök. Skärpa till mig å de grövsta till att bli lika hängiven bloggskrivare som ett effing pro.

 

 

ni är ju helt fantastiska å springer in här dagligen fast jag sviker er lika ofta. <3

 

 Och hur går det på djurfronten då?

Jotack.

 

Hästarna har börjat rymma igen så jag är sådär nöjd med dom. I lördagskväll kom vi hem klockan tolv. På natten alltså. Sjukt sent med tanke på att jag är som en tant och gärna går å lägger mig så tidigt som möjligt i vanliga fall. Då gick två hästjävlar på åkern och åt. Bräken låg på gräsmattan iaf. Inte så långt från laggårn. Hästarna fick jag gå å hämta en å en. Det där flockbeteendet hästar tydligen ska va så himla kända för var som bortblåst.

 Under tiden jag gick fram och tillbaka över en åker som tog ännu mer minuter från min dyrbara skönhetssömn cirkulerade en okänd bil över gauren. Satte fart på sambon vill jag lova. Någon satt uppe halva natten och när jag skulle pussa densamme hejdå morgonen efter, såklart efter att ha hämtat två feta orangea hästar på en annan åker, ännu längre bort, som lekte vildhästar och va så himla busiga och otama, sparkade jag tårna i något som vanligtvis brukar vara inlåst i ett skåp och som låg under sängen natten till ära. Vet inte vem det är som är mörkrädd i det här förhållandet egentligen. ??

 

 

Nu är middagen serverad.

 ( makaronerna har fått koka sig själva och falukorven fick snabbtina i vatten medan jag jagade hästar och fått tina färdigt i stekpannan.. )

Allt för konsten gott folk! <3

Tackar som frågar.

 

 Fan to the tast to the iskt !

 

Halleluja moment fan ta mig.

 Katterna sov i laggårn.

Sambon sov på soffan.

hunden sov i sängen.

 

Jag sov hela natten.

 

Vaknade o5.15 prick.

 

 

 

Jag har säkert nämnt att kattrackarna inte låter mig sova på nätterna.

Sambon tycker våldsamt synd om dom och blänger surt på mig när jag slänger ut dom (med huvet före.) (utan att öppna) på kvällarna så i förrgårkväll sa jag att jag skulle kasta väcka honom varje gång dom väckte mig.

Ja-a, det gick så bra så.

 

o3.32. Vaknar av en liten spinnmaskin som kastar pannan mot min kind och har fruktansvärt mysigt.

Tar kattrackan och sätter på sambons kudde.

Ingen reaktion.

 

o3.34 Han är tillbaka på mig. Jag sparkar till sambon med armbågen Innan jag stoppar dit katten.

Han grymtar till en gång, vänder på sig och somnar om.

 

Jag skickar ner katten på golvet och vänder på mig i hopp om att lura fanskapet att jag sover.

 

Han går Inte på det. Över. Huvud. Taget.

 

o3.37 Katten slickar mig på kinden, spinner värre än en mindre traktor och stryyyker sig mot mig. Trampar med framtassarna och håller nästan på att gå åt så mysigt han har det.

Suck. Jaja, EN klapp kan du väl få då.

Yes! kattrackan tror jag tänker vakna och kela. Icke. Jag föser över katten till sambon som fortfarande inte visar en reaktion på liv. Sparkar till honom på allvar den här gången och ha vaknar. Äntligen!

Här. Ta hand om den stackars katten nu då.

Jajaa.. Några tafatta klapp senare är fanskapet åter tillbaka på min kudde och lever jävel.

 

På nått mirakulöst sätt råkar jag somna om och vaknar inte förrens en halvtimme senare när någon utav dom leker med palmen som står på en stol i sovrummet.

Sparkar till sambon och säger att han ska ta hand om katten.

Han vänder över sig å mage och knackar i golvet (?!) . Nä jag vet inte heller. Det hjälpte inte. Eller jo, Z vaknade och hoppade upp och skulle ligga under täcket. Dubbelsuck. Sketvarmt och förlamande.

 

Väser genom mungipan till sambon att han ska "ta dän kattfan från blommjävlen". Sambon kliver upp och går ut i hallen.

?? Men vafaan?

 

"Taaa uuut katterna!"

"Jamen jag lockar ju på dom"

"Bääär ut dom. Dom följer inte med."

Sambon lyder order och ställer ner katterna på andra sidan trösklen, stänger till dörren. Men tro inte han stänger igen den så den går i lås.

Nejdå, strax efter sambon somnat börjar tjugo klor att streta med dörren. Nån av dom jamar lite övergivet.

Jag stiger upp. Drar igen dörren med löften om "imårn sover ni två i laggårn"

Går sen å lägger mig och vaknar inte förrens en dryg timma senare när klockfan ringer.

 

 

När man

1. glömmer ca femtielva saker på jobbet på samma dag (skyller allt på trött kräkhjärna)

2. glömmer ordna pissakt åt min hund.

3. kommer till klubben för att ha genrep på slalom lagom innan tävling i helgen och hittar slalompinnarna prick längst in, under ett A-hinder, bakom balansen, bakom alla trähinderstöd.

Alla vet att man åker inte en mil enkel resa för att inte träna nånting så vi utnyttjar dom 8 hinderstöden och gör ett slalom av det. Funkar nästan jättesmidigt.

4. fortsätter träna med hinder fast utan någon som helst plan. Skämskudde, piskrapp och skott i pannan på det.

5. kommer på den briljanta idén att gå ett varv på elljusspåret.

6. kommer på i samma sekund som hundskrället börjar titta sig över axlen och spotta fram moffar in i skogen att det inte var en så jäkla bra idé. Ingen bra idé alls faktiskt. Jag vill hem..

 

Överlever rundan, mirakulöst. Både hund och jag kastar oss in i bilen, vår säkerhet, och andas ut. Kör till affären och börjar leta recept i mobilen.

7. När jag har gjort en lista i huvet och ska gå in å handla inser jag att plånboken ligger hemma. Någonstans.

Nära psykbryt.

 

Och anledningen till att jag inte blir bitter denna sketdag?

 

One and only reason.

Det ligger en sprillans ny, oskårad Mmmmarabou i bilen.

Visserligen längst in under framsätet.

 Men nöden har som alla vet ingen lag och man måste ju överleva.

 

Bildbomb utan någon som hellst koppling till texten

Right at ya!

 

 

 

 

 

Jag lyckas få med mig pappa att följa me till skogen med Z ibland. Mycket roligare med sällskap kan jag tycka. Inte för ofta förståss, man måste ju få lite lugn och ro och tid till ensamstund i hjärnan.

 Och sambon är lönlöst att få med sig, då måste han ha bra dåligt samvete först och det har han sällan.

 

Men pappa alltså. Gubben säger sig vara panshonist. Men vete fan alltså. Det är knappt att man kan kalla det att "gå en promenad". Skena runt i skogen som en gnu är mer beskrivande.

Jag ORKAR inte hålla hans tempo. Jag blir liksom tappad på efterkälken.

"Är du trött eller?" brukar han håna mig när han stannar och väntar in mig. Eller

"va ä du så rö i synen om"? "va flåsar du om? Äru lat eller?"  och så skrattar han förnedringsskratt.

 

Men nu. Nu har jag kommit på knepet att hänga med i samma tempo. Bara 25 år senare.

Lura in han i skogen off road.Typ kolla nån jävla gräns eller gå en skogsmaskinsväg.

Som idag tex, skulle vi gå snipparundan. Då går man förbi marken som tillhör farmors barndomshem. Då fick jag veta att denna skogen var ungefär lika gammal som mig. Då kan han stanna å inspektera lite och då får jag tid att återhämta mig.

*ställer mig dubbelveken med händerna på knäna och profylaxandas*