Igår när Scan entrade scen såg han ut såhär. 

 



En helt normal lerinpackning i Scans värld!

 Men jag bara skrattar åt honom. Hämtar piggborsten och kör igång.
Han gör det ju med kärlek. 
 
 Eller, det är iaf vad jag försöker intala mig.


Och nu har jag material så ni kan få en sneekpeek på nästa helgs bravader!!



Get a clue? ;) 

 Det ska iaf bli jäkligt roligt! Och igår körde jag från Klavre till Ramkvilla för att hämta ett Dhl-paket på Puttes Lanthandel. Det var verkligen lanthandel! Norrhult Icat kändes som värsta Maxit i gemförelse! 
Vägen dit var ju väldigt speciell! Så jäkla krokig att man nästan mötte sig själv ibland! Hade varit grymt kul att köra den i dagsljus och utan duggregn en dag. Så man kunde bränna på lite mer. Ligga och fesköra som en annan pensionär blir ju ingen lycklig av! :P 

 Jag och Z hälsade på hos farmor idag med en försenad födelsedagspresent. 


 vet inte vem som var mest intresserad av att öppna paket. :P 

Jag hittar fler och fler likheter mellan Z och mig för varje dag som går. 

 När jag höll på att baka och skulle slänga skräpet så råkade Zs näsa komma i kläm i skåpet. En normal hund hade väl dragit undan näsan eller skrikit eller nått, men icke Z. Jag märkte det inte ens till en början men när jag tittar till så sitter han där med näsan i kläm och när jag tittar på honom så börjar han vifta på svanstippen och så tittar han på mig under lugg, eller vad man ska sä, så man ser lite av vitorna iaf. Och det ser verkligen ut som han tänker: "Mamma! Nu är du sådär disträ igen! Såhär kan jag ju inte sitta ju. Ta loss mig nu." 
 Alltså hela hunden och den minen och hela situationen resulterade i ett asgarv och när jag öppnat skåpet och han flyttat på sin lilla näsa så ramlar jag ihop i en hög på golvet med skrattattack och får sällskap av Z som också vill va me i skratthögen! 

 Och när vi var i stallet och mockade så satte han sig framför skottkärran så böset som inte hamnade i skottkärran landade på han, på huvvet, och han bara satt där och blev skitigare och skitigare.
 Sen råkade han få en sketboll rakt i pannan och när den rullat ut i gången hoppade han efter och kom tillbaka och slickade sig om munnen och ställde sig i dörren igen och tittade på på mig. Med den oskyldigaste, full i fanaste minen en hund kan ha. 
 Då var jag tvungen att skratta åt honom. Satte mig ner och han kom galopperande och kramades lite. 

Min dumma, fina lilla underbara hund! 


 
jag älskar dig mer än vad det finns ord till.