sockervaddstom känsla.
De går inte in att jag aldrig mer får träffa världens bästa ponnyskrutt. Det finns inte.
Tänk om jag bara fick vara med och säga hejdå på riktigt och klia dig en gång till på magen och pussa en gång till på din sockersöta mule och få ditt vackra huvve inburrad i magen en gång till.
Tänk om. Min fina lilla älsklings Lufs! ♥
Vi kan väl spola tillbaka tiden?

Lufsen! Jag glömmer dig aldrig! Du är föralltid min stora lilla ponny. Den lilla ponnyn med det stora hjärtat och det intelligenta hjärnan. Du är alltid i mitt hjärta.
Jag ska minnas alla dina egenheter och dina hyss och dina hhhöhhhö och fladdriga näsborrar när man pratade med dig.
Jag kommer aldrig glömma den 1 mars 2003 när jag med darrande ben lastade in dig i transporten och jag glömmer aldrig aprildagarna när jag försökte köra dig med mindre framgång, när du gallskrikandes gick rakt ner i diket, vände och gick hem med mig gråtandes i vagnen av misslyckhet. 
Jag glömmer aldrig när du och jag skulle ut och gå själva och du blev så ensam och övergiven att du stegrade och jag fick dina ben på mina axlar.
Eller när vi tävlade banhoppning i Ingelsta.
Eller körde stock hos mamma och vi satt i skogen och delade på bullar och coca-cola. Blod, svett, tårar, skratt, trötta muskler och lyckorus. Den gången du satt fast i spiltan och litade fullt ut på att jag skulle hjälpa dig loss och va helt lugn.
Dom gångerna vi inte alls förstog varann och dom när allt bara klickade och vi klarade allt. Alla gångerna jag satt ute hos er insvept i ditt täcke och lyssnade på när ni tuggade hö och frustade.
Den gången vi gick marhultsmarchen med Ida och Lona.
Då när du fick bo i granhult och alltid kom fram till grinden och gnäggade när jag kom.
När ponnybarnen fick upp ögonen för er och ni blev deras idoler.
Lufsen. Nu kommer vi aldrig kunna göra allt det där igen.
Jag som alltid tänkte att mina barn skulle lära sig rida på dig och du skulle lära dom allt. Att du skulle gå hemma i hagen tills du blev gammal och grå och somnade in under ett träd och jag skulle sitta där tillsammans med dig med ditt huvve i mitt knä så jag kunde klappa dig på kinden och säga att allt skulle bli bra och att jag skulle komma och hälsa på dig på dina gröna ängar dit du skulle komma, till alla andra hästänglar. Att du skulle slippa va trött och att du skulle bli ung på nytt. Att du va mitt allt och betydde mer än mest och att jag älskade dig av hela mitt hjärta, då, nu och för alltid.

Lufsen. Jag kan inte ta in att du aldrig kommer tillbaka. Det känns som en dröm.
Ibland när sanningen kommer ifatt mig brister allt och tårarna bara kommer i floder.
Ibland skrattar jag åt nått och ångrar mig med en gång och tänker på dig igen. Det känns fel att skratta när du nyss har lämnat mig föralltid.
När någon visar medkänsla gråter jag. När jag tänker på din mjuka mule och din tjocka trasslia man gråter jag.
När jag önskar att jag kunde få klia dig på magen igen gråter jag. Tanken på att om du vatt en hund och skulle lagt dig på rygg får mig att le lite grann och tankarna på alla fina minnen med dig får mig att vilja gråta igen. 
Snälla kom tillbaka så jag bara får säga allt jag vill säga till dig en sista gång och borsta dig en sista gång och få pussa på din goa mule en sista gång och rymma iväg med dig så det aldrig hade hänt.

Fan. Fan. Fan.

Jag älskar dig Lufsen! <3
Glöm mig aldrig!