Imorse när dom små förberedande krigspiloterna åt sin morgongröt och gick igenom dagens flygrutt sökte dom på googlemaps efter traktens mest fallfärdiga laggård, printade ut några exemplar och så tejpade dom upp kartan i framrutan, tog fram sin lilla kompass och klättrade in i sin lilla cockpit och så satsade dom en femma på vem som kunde blåsa omkull laggårn först.

 

 

 Det var typ så lågt dom flög iaf. Det skakade i min gamle laggård när jag stod utanför och krattade vinterpälsen av hästarna. Inte så mycket som ett djur lyfte på huvet när dom vanvetteskörde över vidderna, men jag och hundungen darrade som små asplöv.

 

  

 

 jag skulle älska att åka med, men jag får krigsångest i strupen. Jag bara väntar på att det ska lossna en bomb som ska spränga sönder oss. Och så kan jag känna paniken alla stackare som på riktigt har vart med om att det kommer flygplan lågt över dom och som verkligen släpper en bomb.

 Ska jag måla upp en bild åt er eller gör ni det själva?

 

Alltså bara tänk. Det finns inget håll att springa åt. Ljudet från motorerna är öronbedövande. allt som hörs är oljud och skrik i panik.

 

 

Tänk! Dom stackarna som har flytt från krig. Så kommer det en sån här övningsdag och så råkar dom bo precis i deras flygrutt. Im just telling you. Panik.

 

 

Likadant med smällare och raketer, på nyår och valborg och när det nu kan tänkas avfyras, vilket jag är stark motståndare till. Inte ens min stackars sambo som är raket och smällsnickare får avfyra annat än kanonen på nyår. Helst hade han inte ens fått det, men han bor ju också här. Mina djur bryr sig tack och lov inte, ta i trä, men jag vet många andra hundar och djur som är panikslagna.

 

 

 

 

 

 

Så idag på mornen förklarade jag klart och tydligt för min man att ikväll, klockan artonnollnoll skulle vi städa. Varken tidigare. Säger även åt honom att "Du handlar pytt i panna när du slutar, skyndar dig hem till djuren och gör det du ska Innan klockan är artonnollnoll."

 

sms på lunchen.

"Vad ska vi äta ikväll?"

 

???

 

Var jag otydlig liksom? Ska jag bokstavera?!

 

Men nej.

 

Slutar jobbet och kommer hem. På vägen ringer jag grannen för att styra upp morgonen. Valp-pass på agendan. Lillasyster ropar i bakgrunden när vi ska gå nästa gång.

 

Tänker snabbt i huvet. Z va lite halt imorse..

Bestämde att jag skulle hem å kolla till honom och sen höra av mig om jag ansåg han klarade en promenad eller inte.

 

 

Lillasystern kommer ner och vi går en runda. Med Z. Och Lillan. Det lilla getfåret som hoppar över staket och går upp för trappen och tittar in genom köksfönstret. Hon som följer med utan flocken på promenad. Hon som är lite för sällskaplig för sitt eget bästa.

 

Vi kommer tillbaka och jag känner inte alls för att städa. Solen har ju typ skinit och det är varmt i luften. Vem fan vill städa liksom?!

 Sambon håller dessutom på med sin lilla korvmoj så han kan man ju inte störa.

Ellar ja, han envisas med att kalla det för åtelkoja men jag svär! Hade han bara sågat ut en korv å satt på taket så hade det sett exakt ut som en moj! :D Asgulligt!

 Och dessutom vill jag inte jaga hem min lilla åttakladdare. Jag har tagit henne under mina vingar och vill hålla förmaningstal och fråga om nån är dum. Säga till henne att äta ordentligt i skolan och sluta bry sig om vad alla tycker. Att hon ska va rädd om sig och ta vara på skoltiden och skärpa sig och säga att det blir mycket jobbigare ju längre tiden går. Ju äldre hon blir. Att hon bara är ett barn fast hon känner sig som hur vuxen som hellst och säga att ju äldre du blir desto mer kommer du förstå hur ung du var. Att du kommer lära känna dig själv och bli en riktig vuxen som vet vem du är och får kompisar som tycker om dig som du är när du är dig själv i alla lägen. Inte såna där ytliga låtsasvänner som tycker allt är pinsamt och fnissar åt allt å inte äter för att dom tror att man blir tjock. Som inte vet att man mår bra av att äta och att man inte ska ha ångest över mat och sin mage.

Jag vill liksom aldrig släppa den femåringen som var här och red på Lilleman och va kaxig och uppkäftig och blyg på samma gång och inse att det har gått 10 år och hon går det jobbigaste året på hela grundskolan och har pojkvän och sminkar sig och växer upp!!

 

 

Yäpp. Träffade kusinerna i helgen och blev utskälld för jag aldrig uppdaterade.

 Well.. En har ju att göra so to say. Och det är ju inte första prioritet att slå upp datan första man gör när man är klar för kvällen. Typ spela sudoku på telefonen är ju faktiskt rätt så beroendeframkallande. :P

 Men jag lovar jag ska göra ett nytt försök. Skärpa till mig å de grövsta till att bli lika hängiven bloggskrivare som ett effing pro.

 

 

ni är ju helt fantastiska å springer in här dagligen fast jag sviker er lika ofta. <3

 

 Och hur går det på djurfronten då?

Jotack.

 

Hästarna har börjat rymma igen så jag är sådär nöjd med dom. I lördagskväll kom vi hem klockan tolv. På natten alltså. Sjukt sent med tanke på att jag är som en tant och gärna går å lägger mig så tidigt som möjligt i vanliga fall. Då gick två hästjävlar på åkern och åt. Bräken låg på gräsmattan iaf. Inte så långt från laggårn. Hästarna fick jag gå å hämta en å en. Det där flockbeteendet hästar tydligen ska va så himla kända för var som bortblåst.

 Under tiden jag gick fram och tillbaka över en åker som tog ännu mer minuter från min dyrbara skönhetssömn cirkulerade en okänd bil över gauren. Satte fart på sambon vill jag lova. Någon satt uppe halva natten och när jag skulle pussa densamme hejdå morgonen efter, såklart efter att ha hämtat två feta orangea hästar på en annan åker, ännu längre bort, som lekte vildhästar och va så himla busiga och otama, sparkade jag tårna i något som vanligtvis brukar vara inlåst i ett skåp och som låg under sängen natten till ära. Vet inte vem det är som är mörkrädd i det här förhållandet egentligen. ??

 

 

Nu är middagen serverad.

 ( makaronerna har fått koka sig själva och falukorven fick snabbtina i vatten medan jag jagade hästar och fått tina färdigt i stekpannan.. )

Allt för konsten gott folk! <3