Så idag på mornen förklarade jag klart och tydligt för min man att ikväll, klockan artonnollnoll skulle vi städa. Varken tidigare. Säger även åt honom att "Du handlar pytt i panna när du slutar, skyndar dig hem till djuren och gör det du ska Innan klockan är artonnollnoll."

 

sms på lunchen.

"Vad ska vi äta ikväll?"

 

???

 

Var jag otydlig liksom? Ska jag bokstavera?!

 

Men nej.

 

Slutar jobbet och kommer hem. På vägen ringer jag grannen för att styra upp morgonen. Valp-pass på agendan. Lillasyster ropar i bakgrunden när vi ska gå nästa gång.

 

Tänker snabbt i huvet. Z va lite halt imorse..

Bestämde att jag skulle hem å kolla till honom och sen höra av mig om jag ansåg han klarade en promenad eller inte.

 

 

Lillasystern kommer ner och vi går en runda. Med Z. Och Lillan. Det lilla getfåret som hoppar över staket och går upp för trappen och tittar in genom köksfönstret. Hon som följer med utan flocken på promenad. Hon som är lite för sällskaplig för sitt eget bästa.

 

Vi kommer tillbaka och jag känner inte alls för att städa. Solen har ju typ skinit och det är varmt i luften. Vem fan vill städa liksom?!

 Sambon håller dessutom på med sin lilla korvmoj så han kan man ju inte störa.

Ellar ja, han envisas med att kalla det för åtelkoja men jag svär! Hade han bara sågat ut en korv å satt på taket så hade det sett exakt ut som en moj! :D Asgulligt!

 Och dessutom vill jag inte jaga hem min lilla åttakladdare. Jag har tagit henne under mina vingar och vill hålla förmaningstal och fråga om nån är dum. Säga till henne att äta ordentligt i skolan och sluta bry sig om vad alla tycker. Att hon ska va rädd om sig och ta vara på skoltiden och skärpa sig och säga att det blir mycket jobbigare ju längre tiden går. Ju äldre hon blir. Att hon bara är ett barn fast hon känner sig som hur vuxen som hellst och säga att ju äldre du blir desto mer kommer du förstå hur ung du var. Att du kommer lära känna dig själv och bli en riktig vuxen som vet vem du är och får kompisar som tycker om dig som du är när du är dig själv i alla lägen. Inte såna där ytliga låtsasvänner som tycker allt är pinsamt och fnissar åt allt å inte äter för att dom tror att man blir tjock. Som inte vet att man mår bra av att äta och att man inte ska ha ångest över mat och sin mage.

Jag vill liksom aldrig släppa den femåringen som var här och red på Lilleman och va kaxig och uppkäftig och blyg på samma gång och inse att det har gått 10 år och hon går det jobbigaste året på hela grundskolan och har pojkvän och sminkar sig och växer upp!!