Det borde vara ett riktigt mansjobb att vara jag.

 För någon som är så rädd som jag känner jag inte.
Enda gången som min fantasi verkligen skenar iväg är när jag är rädd.

 På morgonpromenaderna är det alltid nått jag hoppar högt för.
Förra veckan var det en ugglejävel som skrämde livet ur mig. Jag menar. Helt dundraprocentigt säker att det var en uggla kan man ju inte vara. Det kan ju stå en förrymd livsfarlig fånge och vänta på mig i skuggorna och bara låta som en uggla. Jag tänkte inte låta mig luras iaf och när jag vågat mig tillräckligt nära satsade jag allt jag hade och sprang det fortaste jag kunde förbi och en bra bit till för att vara på den säkra sidan.
 Och se, det måste ha varit ett vinnande koncept för jag lever ju fortfarande!

På samma väg bor det två hundar i en hundgård som helt plötsligt och omotiverat kan börja skälla. Första veckorna hoppade jag högt men nu är jag så van, så van. 

  Nästa delsträcka är lugnast. Men innan snön var det grävmaskiner som förrymda livsfarlingar kan gömma sig under.

Delsträckan efter det är början på nästa helvete. Med ett hus som står öde som förrymda farlingar kan gömma sig i.

Efter det har vi en ödesträcka. Ett rådjurstätt område där Z alltid springer iväg. Och en stor lokal där vem som hellst kan gömma sig bakom. Ingen som bor på den sträckan heller. Livsfara! Bilverkstad med massor bilar som förrymda farlingar kan gömma sig i.. Har varit ett slocket ljuse..!

 Sen en lugn delsträcka där vi korsar vägen, och enda gången med lite civilisiation.. Folk ska ju till jobbet.

Sen kommer en viltsträcka till. Och hundgårdshundar som skäller. Har varit ett ljuse som varit slocket. Lyser dock nu.. 
 
Sen kommer vi till den attackhundssträckan där det är hus på bägge sidor och Z får gå breve mig. I första huset bor det två hundar som nästan dödade min uppanpågrannes väninnas hund.
 Senaste skvallret är att grannarna till attackhundarna hör ett barn som skriker för jämnan. Och ingen som ser hundarna. Men det är spår i snön. Och att herrn i huset var han som smög runt för några veckor sen och försökte bryta sig in i hus medan folk var hemma.. Och att en civilarepolisbil står och har span på dom.. 
 
Idag var det en garagedörr på den sträckan som stod lite halvöppen med full belysning på där inne. Klockan kvart över sex tyckte jag att det var lite mystiskt iaf.. Kolsvart i resten av huset. Jag höll span över axlen och tillslut började Z också kolla bakåt. Blev jag lugnare? Eh nej!

 Sen kommer man ner på sista biten där lysena inte går längre. Sen är man nästan hemma. Och inte förrns jag är inne och har låst om mig är jag lugn igen.

 Det är en pärs! Det sär jag er!

När jag var hemma på lunchen fick Z vittring på nånting och vädrade i luften och reste ragg och började moffa och tittade sig omkring. Varpå jag också börja titta mig omkring och sniffa i luften. Precis som om jag skulle känna nått.

När jag var ute på kvällpromenaden blir jag omkörd av en scoter två gånger. Ligister?
 Sen börjar maskeradvärdens hundjävel yla som en varulv i hundgården. Sen på elljussppåret skenar fantasin iväg och jag ser ficklampor inne i skogen och känner mig iakttagen och känner mig inte alls helt tillfreds med att gå alldeles ensam och övergiven i skogen. Så jag vänder och går hem istället för att gå klart rundan.

 Ja, så har jag det. En helt vanlig dag.
Wanna change?


Inte läge att sova lugnt..

Min kära kusin ligger nu i tryggt förvar i bingen igen efter att -håll i er nu- stigit upp kl. 5.30 för att gå på morgonpromenad! Jag och Z tyckte det var en ovanligt trevlig morgonrunda så hon hade gärna fått slå följe varje dag. Men qinnan har ju sitt liv rätt så långt utsocknes och ska dessutom tillbaka till mormor och morfar idag igen för att slafa i ljungfrukammarn. Och jag jobbar helg.. Grym värld jag vet.
Men vi tackar iaf för promenaden! En morgonpromenad är bättre än ingen promenad alls, som jag brukar säga.

Hade jag vetat att det var riskfritt hade jag sagt att jag får kåtslag av att se Brolle in action. Men eftersom jag vet att rykten sprids och jag inte vill att mormor ska få höra såna ord från ett av sina åtta (förhoppningsvis) favoritbarnbarn, så låter jag bli.

får ångest över att kasedansa med lite lätt sketsvettiga gubbs med ölmagen eller laggårslukten tätt hängandes efter sig..

Han som på nått sätt lyckas få min ryggrad ur led på 14 ställen, samtidigt som jag kände att ett blåmärke i sidfläsket snart var ett faktum borde dock ha medalj.
Sprätta sönder En låt så totalt borde vara sketasvårt, men vissa bara har det i sig verkar det som.

Men i övrigt är jag faktiskt rätt nöjd med kvällen! Dansat så svetten lackat.

Har blitt helt down och tummen ner nu. Skyller på trötthet. Jag lägger mig ner. Kastar ner Pluto, The Räfv, Skunken och en smutsig strumpa och roffar åt mig täcket, tar mig lite bensparkarplats av min hund och sover på saken så känns allt bättre imårn igen.

Okej?

Jag kan inte komma ihåg en enda dag sen Betty kom in i bilden som vi kunnat sitta en hel kväll i soffan utan att göra någonting. Utan minsta tillstymmelse till dåligt samvete för att inte ha trötta hundar.

Idag var dagen. Skriv upp dagens datum. Sätt ett X i almanackan. Gör vad som hellst. Bara dagen koms ihåg som den heliga soffhängardagen med en hund snarkandes som en halv kar och den andra liggandes på rygg med alla tassarna upp i luften. Båda två stensov. I två timmar(!!!) låg vi i soffan och hade Greys-maraton.

Ja jag kan utan att ljuga säga att jag fortfarande är i chock!

Tänk att nu kan jag skriva i CV:t att jag lyckats få en male trött. Riktigt jävla sketetrött!

Katjing!

Recept på trött male:
30 minuters morgonpromenad.
60 minuters tyskskogen-promenad.
30 minuters cykling.
20 minuters bollkastning.

Dom tre sista aktiviteterna låg rätt tätt. Promenad påbörjades vid 13- tiden och bollkastningen var över vid 16- tiden.
Framgångsrikt recept kan jag tycka.