Har vatt hos Simone idag med Snurre. Gick himla bra med hundarna, dom va nyfikna på varann men började inte bråka eller nått. Toppen. Åkte till Rottne och åt kebabtalrik på en pytteliten pizzeria. Sen åkte vi hem igen och kollade på film.

Lina ringde i eftermiddags och sa att dom funderar på att lämna tillbaka Öride, men att dom skulle ringa gubben dom köpte han av för att se vad han säger . Lovisa hade vatt jättelessen för dom skulle sälja honom fast dom inte ens pratat om det då men hon sa att hon inte vågade lita å honom och det kan inte vara lätt för en åttaåring att få en häst som man inte kan köra eller lita helt på . Lina va också lessen för det, men hon måste ju tänka på både Lovisas bästa och Örides. För Lovisas skull är det kanske säkrast med en äldre och mer erfaren häst som även är inriden då, men för Örides vet jag inte. Dom vill ju verkligen hjälpa honom och vem vet i hundan vart han hamnar om dom säljer honom igen?! nu vill dom ju hjälpa honom iaf, och låter det ta tid. Hellst av allt hade jag velat ta hem honom hit och inbillat mig att jag skulle kunna "rädda" honom. känns så hopplöst med all tid och energi och kärlek dom har lagt ner åp den hästen domma två månaderna och sett alla domma framstegen som han faktiskt gjort och sen bara lämna tillbaka honom. Jag ser det lite som att ha gett upp. En förlust. För naiv och blåögd som jag är trr jag ju alltid det bästa och tror på att "allt löser sig". Men med rätt hjälp, lång tid och viljan så tror  och hoppas jag att det faktiskt gör det. Han kanske inte går att tävla förrens om flera år, eftersom han nu har blivit så rädd och det sitter nått i hans huvve som  vi inte kommer åt riktigt så måste han verkligen få upp förtroendet igen och lära sig att vagnen inte är farlig och lära sig kontrollera sin rädsla. Jag vill verkligen inte ge upp denna hästen. Hoppas gubben säger dom ska behålla han ett tag till så han får lite mer tid på sig.
 Man ger ju inte upp en unge med problem, så varför ska man göra det med ett djur?
Visst, jag är blödig, ringde Loo och höll på att lipa fram och tillbaka, men även om det inte är min häst och jag bara kännt honom i 6 veckor så har jag ändå fått kontakt med och lärt känna honom, sett honom utvecklas och sett sånna enorma framsteg! Det är ingenting man bara vill lämna ifrån sig! Och det finns säkert dom som säger, "Det är ju bara en häst. Det finns fler." Dom skulle ha ett skott i pannan. Såklart finns det fler. Men det finns bara en Öride! Jag vill verkligen hjälpa hon att komma över sin rädsla.
Jag fäster mig väldigt lätt vid djur, spelar ingen roll om det är mitt eget eller någon annans, får man kontakt och lär känna någon ser man vilken härlig personlighet det döljer sig bakom dom där ögonen som aldrig ljuger eller snackar skit. Det finns bara ärlighet och en jävla massa kärlek att ge och ta.
 Nä, det här känns inte bra i mitt blödiga hjärta. </3 ?