Idag skulle jag städa kyrkan. Själv. Uajaja!
Halvvägs dit i bil undara jag varför jag inte gick istället. Stressen satt fortfarande i sen jobbet i suppose. :P
Får lite kalla kårar när jag öppnar stigluckan och dörren knarrar satan och en fågel flaxar ut därifrån i ren förskräckelse.
"Jävla fågelfan!!"
"Jävlar!"
"Fan"
"Ameh!" Kommer jag bli straffad nu? För att jag har svurit tre svordomar innan jag ens komit in på kyrkogården? Men jag befinner mig ju innanför dörren? Kommer jag bli inlåst i kyrkan? Kommer jag bli lynchad av något gammalt kyrkspöke från förr i tiden som fortfarande inte funnit ro och som tar med mig ner till underjorden och begraver mig levande..?

!!!

Ehe.
Mitt mod försvann lika fort som min fantasi tog överhand.
Medan jag går dom få metrarna till kyrkdörren samlar jag mod samtidigt som jag sneglar bakom gravarna och klocktornet om jag ser någon eventuell fara eller spöke som ser ut att vilja kidnappa mig. Men nej. Ingen som syns iaf.

Barrikerar den yttersta dörren med en sten så den verkligen inte ska gå igen och vrider runt den stora ringen, på den innersta dörren, som agerar handtag och som jag aldrig lyckades få upp som liten knodd. Men får upp den och kliver över trösklen med målmedvetna steg och sätter stadigt i fötterna ett i taget rätt brett isär och hojtar
lite käckt
"hej alla spöken och gastar!!"



Ehm.. L.ö.g.n.
sanningen är den att jag försiktigt petar upp den (även denna) knarrande dörren med tån och väntar tills dörren gått upp helt och jag hunnit kolla om det pågår någon gudstjäns eller högmässa eller nån konfirmation eller begravning eller nått.
 Inte med levande människor alltså..
När jag till min lättnad finner kyrkan tom tassar jag försiktigt in och sopar upp löv som folk inte har vett att lämna utanför och sopar bort mullvadsbajs från altaret med den speciella sopborsten och känner mig hela tiden iaktagen och betraktad. Vågar egentligen inte vända mig om men tvingar mig själv att göra det flera gånger bara för att vara säker..
Skyndar mig att göra allt för att slippa vara kvar längre än nödvändigt och hastar vidare till hembygdsgården där golvet och trapporna knarrar, flugorna surrar i fönstrena och dörrarna är nästintill omöjliga att få upp.
När blommorna är vattnade och allt kollat låser jag dörren efter mig och skyndar mig över kyrkogården tillbaka till bilen och när jag sitter i säkerhet i den undrar jag varför jag i hela friden lovade bort mina tjänster till detta ändamål.
Jag som inte ens är konfirmerad.
Kommer nån att hemsöka mig inatt bara för att jag sa det nu?
Men om jag en dag får för mig att gå och gifta mig, ha.ha.ha, är det enbart i den kyrkan jag kan tänka mig att göra det.

Hav förtröstan gott folk!
Amen.

Idag fyller min man år. <3
Han sov och vaknade hos mig. Åh vad jag gillar dom stunderna.
Men på nätterna har man lust att sparka ner honom på golvet, när han tar allt täcke, all plats och trökar in mig i väggen och slår mig med armbågen på läppen och..
är sådär varm och gosig och len och luktar så gott och bara finns där att kunna krypa intill när han tagit allt täcke och all plats. 
Och när man bökat klart och skedat sig intill och han lägger armen om en och snuffsar in sig i nacken på en och i bästa fall pussar en i nacken och sen somnar om igen, det är då man i hemlighet förlåter den där täckestjyven som aldrig lär sig att ligga still på sina 60 cm.
Maj gaaad ajm in löööv!! <3
Kruff!

Nej, jag sjöng inte för honom. Det får hans vänner och familj göra. :P