Jag hatar verkligen att säga Hejdå.
 Har suttit på macken nu och pratat med Lus i en timme innan jag blev så trött att jag skallrade tänder och tvingade mig själv att gå. Klockan fyra på morgonen! Det enda jag borde tänka på är att komma hem och slänga mig i sängen och gruffa intill Johan och söka värme. Men inte idag.
 Det kändes som ett förevigt-farväl (som vi aldrig skulle ses igen) eftersom männskan ska flytta till Skåne (av alla ställen) och bosätta sig. (Ve och fasa) Fast det mest troliga är ju att vi ses igen. Rätt snart. Det bara känns så.
 Vissa människor (och deras hundar) känner man bara att man tycker lite extra mycket om.  Så pass att man kanske inte tänker släppa dom ur ens liv helt och hållet och aldrig inte träffas igen.
Vissa kan man ´bestämma med att "vi måste seeees snart och ringas sju gånger om dan och maila därimellan" osv men man vet att det aldrig kommer att bli så.

 Nu kan jag ju såklart bara prata för mig själv, men jag hoppas verkligen att vi håller kontakten! Och om jag nån gång får för mig att åka till Skåne så ska jag höra av mig.

Vissa människor är för bra.
 Tänk vad skulle jag gjort utan henne? Jag kan bara tänka mig hur tråkigt det skulle kunna ha varit på macken. Fasen som jag har trivts dom helgerna med henne. Så kul jag har haft och som vi flummat.

Fast jag tyckte hon va en bitch första helgen jag jobbade med henne. :P  Men det är en hemlis. :P
Sen mjuknade hon lite undan för undan .

Nu är det
2 helger kvar på macken.
2 veckor och 1 dag kvar till vi flyttar.
4 veckor och 1 dag till jag börjar nya jobbet.
5 veckor och 4 dar kvar till liten skrutt kommer hem!

Och en minut till jag däckar.