Efter en väldigt lugn natt där jag gått runt och fått ta del av min sorande näsas 18 steg mot att efterlikna ett niagarafall och ytterst få timmars sömn med ett par svarta väldigt heta trosor över huvvet för att inte ligga och störa ihjäl mig på hur ljust det blir efter kl 8, tog jag min gröna trotjänare Viola och styrde kosan mot destination: Mormor och Morfar.

Vid destinationen skulle även min kusin Jossan befinna sig. :)

Eftersom mormors generation är en sån generation där man växte upp med att handla med speciella krigskort (uppdatering: efter ett sms till Jossan: Ransoneringskort.) i affärerna och därmed inte visste om man skulle klara slutet på veckan är det matintag väldigt ofta.
 Gärna varannan timme.
Så efter en gudagod middag med älgstek, brun sås och potäter, med kokta morrötter och rårörda lingon visste iaf inte jag vart jag skulle göra av min halvt stinna svällande mage. ¨
 Efter en liten stunds vila paltade vi (läs: Jossan och jag) på oss termobrallor, vinterjackor, halsdukar, mössor och svärsmorsvantarna för en tur med sparkarna.
Mormor var väldigt tacksam för att vi klädde på oss ordentligt. Precis som man vill frysa liksom. Som dom gjorde på hennes tid med kjolar och knästrumpor och strumpeliv och inga brallor!! Hua!


Ha gärna lite överseende med mina lätt rödsprängda springor till ögon.


Fort ska det gå!
Hejja! Hejja!


Vad tycker du Jossan?


Smakar inte snön lite extra gott i år?


Ta del av en smickrande bild på en snorig med Ack så glad mig.

När vi kom in satt Kattaset i fönstret och smidde planer för att förinta oss så han återigen kunde få vila i frid i Jungfrukammarn.
 Kattaset har ett namn. Klart han har. Mormors ögonsten.
Heter han inte. Men han är det. Och en sån ögontjänare så det finns inte! 
 
Mormor ser lite dåligt, så när vi satt i soffan och spelade Alfapet (och mormor hittade på egna ord) satt den lilla kattafan på pianostolen och vrålblängde på oss.
-Den snälle lille missen ligger ju bara och sover. Han tycker om att vara nära oss.
-Mormor, jag svär, han blänger. Han ser ut som en galen tjur på ögonen.
-Inte då.


Ni ser ju.
Ond överallt.

Zingo heter han nog förresten!!
Men det är väldigt intetsägande om den katten.
Man kan ju inte presentera honom som Zingo. Då kan ju folk tro att han kommer i fred.
Men det gör han inte!!
 Han borde växt upp med ransoneringskort, då hade han kanske haft en midja.

Natten spenderades i Jungfrukammarn, skedandes med Jossan. 
 Läste Året Runt istället för gonattsagor.
Låg sömnlös i tre timmar. Klar nackdel med att ha jobbat tre nätter i rad.

Klockan halv tio ljöd kobjällran uppför trappen, genom dörren och in i mina öron. Jossan skuttade upp som ingenting. Hon hade ju anledning. Han hade ju inte haft sin mest traumatiska natt i livet. Med näppe orkade jag resa mig ur sängen och på nått sätt klarade jag mig nerför trappen. Frukosten han knappt ätas upp och dukas bort innan mormor bestämde att det skulle bli 11 kaffe också. Så två matintag på 1½ timme.
 Mission completed!

Efter det va vi stinna, igen, ut med sparkarna igen. När Martin kom ut var det sparkräjs.
 Jag förlorade. Fett!!
Första omgången mot Martin sprang jag förbi honom. Ogiltigförklarades som vinst.
Andra gången mot Martin lossnade styrstången. Martin vann.
Omgången mot Jossan välte sparkaset och jag ramlade med den ner i snön och jag såg Jossan försvinna nerför backen ochöver mållinjen utan som hellst problem. Jossan vann. Hela skiten!!
Väl framme ramlade hon också ihop så låg vi där i snön, tre kusiner, med snö överallt och asgarven ekandes över vidderna.

När vi skulle köra mot stan, med en kvart till godo, med mellanlandning hos Erik och hos pappa, startade inte bilaset!
 Inte ens ett litet grymt från motorn hördes. Två lampor lös med knapphet under hastighetsmätarn.
Prövade igen. Samma sak. Ett lite lätt panikartat försök till skratt lyckades vi få fram iaf. Vi levde åtminstone. 
-Det är nog bäst vi går in och säger till mormor, känner jag henne rätt håller hon på att dö av nyfikenhet nu.*
 Ett snabbt samtal till favoritmorbror, som inte va jättetänd på att avbryta vedinkastning för att hjälpa två stackars systersbarn, kom till undsättning med en bil och startkablar.
-Kommer han med den bilen! Den går ju knappt den heller!*
Men med hjälp av en Saab startade Viola så snällt så.
Sen fick vi stränga order om att inte stänga av henne.
Så ett snabbt avsked på Eriks parkering.
Och hemma fick hon stå och gå medans vi hämtade Snurre och lite mer varma kläder och vinterkängor.

In mot stan med fri sikt som ett rent önsketänkande, varje gasning efter stopp resulterade i en Viola i skänkelvikning (läs: början på brekas ni som inte förstår), fick stanna två gånger för att rengöra vindrutetorkarna och på parkeringen tog vi första bästa, Familjeparkeringen! Jossan va lite osäker på om vi verkligen fick så där. Men jag var övertygad. Vi är ju för tusan familj! Vi är ju för skröen släkt! Sen att vi inte hade 14 bilbarnstolar, tre påsar med nersketna blöjor och en vällingflaska i varje hand och två ungar under armarna hör ju inte till min historia..

Jossan köpte iaf matsäck för 67:- och höll på att springa vilse när hon i kön lämnade mig för att hämta en risifrutti och nästan inte hann tilbaks i tid. :P

Nu är hon iaf i tryggt förvar hemma. Hon Längtade efter att få åka längdskidor.
Och henne ska man va släkt med.
Jisses!

*Obs. Jossans kommentarer.