Aldrig i mitt liv att jag har vatt så nervös för att försäga mig som jag har varit denna helgen!
 Hade involverat Johans mamma och Loo i spektaklet så mycket kunde gå snett..
Loo lovade va kattvakt och Johans mami kirrade adressen som jag inte kunde få fram på internet (eniro, hitta, 118118, google). Men hon skyllde på Johans mormor som ville skicka nått. :P Smartaste draget! Tät facebook kontakt blev det! ;)

Trodde det gick åt pipsvängen redan på tåget till Gbg när jag kom på att Loo inte hade nån tag till ytterdörren (hatar vårt portsystem!) så en snabb nödlögn om att hon va tvungen att ha nycklen för att kunna hämta datan som hon va tvungen att låna fick det bli! Som tur var hade hon inte hunnit berätta för Jonas om min plan så när Johan lämnade nycklen till honom så visste han ingenting. Annars hade han försagt sig. :P

Sen alla gånger vi har pratat i telefon och Johan sagt att han saknar mig.. :P (förlåt älskling!)
 "Saknar dig me. Vi får hoppas veckan går fort.." blev svaret till stackarn. För han va de ju två veckor isär, för mig en vecka.. :P Maha!

Och jag trodde på allvar att svärsmor hade försagt sig eller att nån av småbrushorna hade hackat datan eller fått reda på nått när jag får ett sms av Johan med texten "Nu har jag hört lite skvaller hemifrån!!" Jag trodde på allvar jag fick hjärtstopp ett tag. Nooooooooo! Jag fick panik! T om Jossan blev nog lite kall! Det första jag ville svara va "jäääävla fan också! VEM har skvallrat?!" Men jag lyckades hålla mig till ett "jasså?"
Och så va det bara en kusin som hade gift sig! Pjuh! Tänk om jag försagt mig själv! :P

Försökte få fram vad han skulle göra på kvällen..( tvätta, laga mat, träna.. ) han skulle åtminstone va hemma.

Alla nödlögner.. (gud vad jag hatar att ljuga!) Trodde han mindes när tåget till växjö gick men det hade han tydligen glömt bort för ingen reaktion på att jag skulle åka på eftermiddan och va me Jossan på skolan istället för att åka på mornen.  
 Att han inte blev misstänksam förrens efter bytet i Katrineholm när han tyckte att tågresan pågått lite väl länge! Jävla tur! Vet inte vad jag skulle ha sagt. Började bli lite otålig när jag va nästan framme och jag lovade att ringa så fort jag kommit fram. Jävlarimig sprang nästan från stationen till hotellet! Skulle ta 13 minuter enligt kartan i Iphonen men jag tror jag lyckades på 9! Fick rådfråga en gammal stöt från tåget om han visste nån annan snabbare väg men han sa samma som mobilen. :P
 Men ringde iaf när jag var utanför grindarna (för dom va minsann låsta!) och bad att han skulle komma ut och låsa upp.
"Men snälla Lisa! Det kan jag ju inte göra. Jag är ju inte ens hemma!"
"Nä jag vet. Det är inte jag heller.."
"Nähä? Vart är du då?"
"Hos dig!"
"Det är du ju inte! Varför skulle du vara det?"
"Mäh?! Det är jag visst de! För jag saknar dig och vill träffa dig!
"Jag tror dig inte!"
(rabblar upp hela adressen som står på en skylt utanför)
"Kan du komma och släppa in mig nu, jag fryser!"
"Jag tror dig ändå inte"
"Men kom och kolla då!" (hör hur han öppnar dörrar)
"jag tror dig när jag ser det"
"Määäh!" (hör hur han hejjar på någon)
"Va de två blonda tjejer som va påväg in efter att ha rökt?" (som stod inne på gården när jag kom)
"Nej?"
"Va de ju!"

Sen när han öppnar dörren och kommer ut blev jag så glad och lättad och supersprallig och skrattig. YEEESS! Jag har lyckats! Ka-tjing!
 Då trodde han mig iaf. :P

Han blev (som tur är) också glad. Och chockad. :D
Maha!

Älskar dig Johan! <3


diggar min chokladmustach kring hela munnen. :P
 från Linköping i somras..