Det finns ju saker man önskar man aldrig sagt. 
 Som man ångrar i samma sekund som dom lämnar munnen.

Ett bra exempel på det är

men vi kan ha förfesten hos mig!

Ehm, inte för att va sån nu Lisa. Men senast klockan 11.00 på lördag ska du befinna dig i stan. 
 Har du städat inför nått eventuell fest?
Har du överhuvudtaget börjat packa inför helgen?!
Har du ens tänkt på att det inte ens är du som har kontakten med folket så det kan komma precis hur många som hellst?!

 Idiot!


inte alltid så jäkla bright..

Möten man gärna vill ha omötta:
 När man möter på traktens uteliggare mitt i skogen. Inte okej! Inte för en sån feg-get som mig iaf! Dock blev nog han räddare än mig och flydde som en gnu rakt in i böle skogen. Inte mig emot. Men ändå. Nu vågar jag ju liksom inte gå där på flera dagar! Ja, det kan nog t.om ta veckor innan jag sätter foten i den skogen igen.. Det tar ett tag att komma över det traumat.

 Men det är lika roligt varje gång jag talar om det för någon. Man känner sig lite som en kändisintevjuad. Dom gick bananas totalt i köket. "Och vi som skrämt upp dig med det.." Fick dom allt skämmas lite. :P 

 Upplevelser man gärna hade haft oupplevda:
När man går gatan fram i snålblåst och duggregn och möter tre män med ficklampor som går och trampar utanför en häck, och Zypher som den enda vettiga förklarar kirg och börjar morra, man hälsar för att kompensera hundens beteende och hoppas att dom inte kommer klubba ner en, och springer inombords men får fötterna att fortsätta gå för att inte väcka uppståndelse. Sen när man precis passerat och hunden lugnat ner sig släcks gatlyset!! Jag trodde på allvar jag dog! Det blev så himlens mörkt. Men det värsta var ändå när det sketna lyset tändes igen!! Då dog jag på riktigt en stund! 
 
Det är ett typexempel på vad mina nerver inte tål.


Kaxig hund med inte så himla kaxig matte..