Det var en gång.. 
 en liten svart hund med en lång kropp, långa ben och långa öron men som hade lite för korta ben för den långa kroppen, så ibland var det svårt att se om det var en falukorv som kom vaggandes eller om det verkligen var en hund.
 Den långa hunden var sin mattes absoluta ögonsten och favorithund och sällskap på hela jorden och gjorde henne alltid stolt och extremt mallig på kurser. För ni förstår, det var det enda stället den långa hunden lydde på. Hemma hade matten aldrig så gott godis att det var värt att kämpa för. Om man får ju inte vara dum, inte sant?

 En eftermiddag när den svarta, långa hunden hade varit själv en hel dag för matten var tvungen att jobba och tjäna ihop pengar till mat och husrum och en och annan kurs, gick dom ut på en långpromenad i tyskskogen. Matten var lite nervös i den skogen, men hon slutade inte gå i den för det. Den var ju så bra. Aldrig i männske i sikte och så fin att promenera vid precis vid sjön.. En riktig idyll. Men tanterna på mattens jobb hade skrämt upp henne med att det bodde en hemlös tysk i den skogen. Och matten hade börjat fantisera ihop skräckscenarion i sin arma skalle om vad som skulle hända en vacker dag när hon sprang på den folkskygge tysken. Hon försökte frenetisk komma på så många tyska fraser hon kunde. Men det enda hon kom på var Raus och Enschuldigung. Och Ich heisse Lisa. Ich bin drei und tjugo jahre alt. Ich wohne in klavre. Men det var också det enda.

 När den långa hunden och matten hade kommit hem från tyskskogen med livet i behåll och tiden så sakteliga började närma sig sex stängde matten av datan för att förbereda avfärd mot hundkursen. Men hittade samtidigt en liten, liten brun och äcklig fästing två centimeter från den långa hundens ena och enda och ack så lilla pung. Matten rullade över den långa hunden på rygg och skulle börja gripa efter fästingen när den långa hunden skrek till och kastade sig avigt!
 "Vafalls?!" tänkte matten
Hon rullade över honom på rygg igen och skulle börja gripa efter den och den långa hunden han skrek och han skrek. Som en rabiat, rabiessmittad varulv med dödsångest betedde han sig. 
 I tjugo minuter höll matten på innan hon till slut gav sig efter blod, en dansk skalle, klösmärken och tårar. Hon kunde vara extremt tjurig och envis med ett enormt tålamod när hon kände för det. Men det tog slut det också efter en kvarts brottningsmatch i soffan. Jäklar vilken stark hund den långa hunden var!

Fästingen sitter kvar, matten är fortfarande lite bitter och hon hoppas att den långa hunden får borrelia av den äckliga lilla fästingen så han fattar han den ska bort nästa gång. 
 Sen hoppas hon att hon får hjälp av någon att ta bort den imån.

Snipp snapp snut så var denna sagan slut.