Nu har iaf jag fått dagens motion! 
 
 Det var längesen jag sprang så fort och så länge. Utan paus.

Hemma hos pappa får jag reda på när vi sitter och äter att vi ska hjälpa en med att flytta några kor* från en hage i en by till en annan hage i en annan by. 
 Allting var förberett in i minsta detalj så det enda vi skulle göra var att vara vägvakter och stå som stopp så dom sprang in i hagen från vägen. Nemas problemas! 

 Men. När vi står i godan ro längs me vägen och marken börjar dallra (som i Lejonkungen) och bondens eko viner över vidderna och när jag tillslut ser en flock med kor komma galopperandes genom kurvan och ropar åt pappa att "nu kommer di!" (i sann Emil i Lönneberg-anda) då helt plötsligt viker två trededelar av flocken in på en åker. Min barndoms bästa pulkabacke för övrigt.
 Anyway. In med en drös med kor där och en svärandes bonde efter. En bonde som svär över kor som springer åt fel håll har ett mycket övertygande sätt att svära på.. (Alla som hört kan räcka upp handen nu.)
 Så där står vi i en stund och lyssnar på dom svordomar som nu ekar över vidderna och en massa brölande från korna. Sen tar jag och bonnmoran och börjar lomma iväg uppåt vägen för att se vad vi kan hjälpa till med. Under tiden pratar vi om hur dålig kondis vi har och att det är enda gången som man verkligen springer när man jagar kor. 

 och det är nu den verkliga historian börjar. 
Jag och Jenny ser dessa 31 djur fly över en stenmur och över in i en fårhage (oklart om det var får i den för tillfället) för att sen bränna iväg så fort en ko nu kan springa. Två vansinniga karlar efter. Det enda vi kan göra är att beskåda spektaklet på håll och hålla inne på hånflin och dumma kommentarer. Så det gör vi. Nästan.
 Sen får dom kontroll på åbäkena så dom kommer in i pulkabackehagen igen och är inom synhåll och vi börjar hjälpa till att valla ihop kräken igen och Jenny blir helt nonchalerad av korna som springer rakt förbi henne, så då står hon mitt i en massa med korövar och svär.

Sen är det en jävla ko-jävel som får syn på Zypher. Och börjar gå mot oss. Hon måste vatt nån jävla alfa-ko för helt plötsligt är halva truppen påväg rakt mot oss, så jag börjar gå neråt mot vägen. Och precis varenda ko-röv hänger med. Då skriker storbonnen att jag ska börja springa. Så då springer jag. Och ropar på dom. (??!) Tydligen var det startskottet för dom börjar galoppera efter mig och Zypher ner för backen och brölar som en flock brunstiga antiloper. Jag skriar neeeej! och springer ännu fortare. Korna också... 
 Bonnen skriker åt mig (i förbifarten) att jag ska fortsätta springa nerför vägen så det gör vi. Zypher först, helnöjd, med en halvt skräckslagen matte i andra änden av det sträckta kopplet och en flock på 31 feta kreatur efter oss. På ett fint led jämnt fördelat över vägen. Alla galopperandes.
 Vi kutar förbi en vägvakt och jag frustar fram att det inte är rättvist men hon bara skrattar åt mig.

Sen äntligen ser jag hagen och börjar känna att hoppet är nära. Jag kan överleva det här. Om jag inte koolar i hjärtattack innan. Sen rusar jag in i hagen och hoppas att alla hänger med in men inte ska få nått glädjerus över allt nytt frodigt gräs som omsluter deras skititga klövar. Men icke. Alla står som dumma fån uppe på vägen och glor.
 Så jag tar fram mitt ko-rop och börjar hööja koooooossera! Koooom då kooooooosseraaaa! Funkar fortfarande. Sen trippar dom in i hagen och jag rusar ut under staketet och först då känner jag hur jävla andfådd jag är. Svettig och äcklig och med en ohälsosamt hög puls. 
 
 Sen blir Zypher och jag hyllade som dagens hjältar.



Jag känner fortfarande av pulsen och har bergis en benhinneinflammation på intågande.
 Säkert förslitningar på springmusklerna och utslitna skor också.
Jag säger då det.
Man är då sannerligen inte 20 längre och har då minsann fått en hel annan respekt för kor sen pappa gjorde sig av med sina för sisådär 100 år sen.

 Nu ska jag duscha av mig lukten av svett och rädsla. Det var säkert den som dom tände till på.

*(=köttdjur. Amkor med kalvar och en tjur.)