Denna dagen har ju för tusan vatt lika otursförföljd som en fredag den 13. 
  
 Först börja Zypher-jäkel med att försvinna spårlöst i en halv evighet. Säkert 20 minuter står jag på järnvägen och visslar och ropar. Kvart i sju var vi hemma i lägenheten igen. Ingen frukost till mig inte. 
 
 Sen kommer jag hem igen och då ska vi gå en ny väg, men det var bara en pisstråkig grusväg som inte hade en runt-runda så vi blev tvugna att vända. 

 Ja, sen gjorde jag visserligen rätt goda potatisplättar men knaperstekt bacon och hemkokt lingonsylt.

Men sen red jag och det gick pissadåligt. S var rädd för blåsten. Eller nej det var han inte egentligen tror jag. Men han låtsades jäkligt bra. Jackan var livsfarlig, soptunnan ska vi inte ens tala om. Hans ägare som stod och filmade liknade mest en bengalisk tiger och skogen höll på att anfalla. Vilken. sekund. som. hellst.
 Att se sig själv rida var lika jobbigt nu som för hundra år sen.

Jag blev så matt så jag satte mig i soffan med ridkläderna på och mofflade lite naturgodis och är nu skittörstig och bitter för att jag åt godis istället för typ fil eller nått.
 Hur ska jag kunna bli av med sommarfluffet om jag beter mig såhär?!
Upp och träna med sig så du orkar rida ordentligt istället, för helvete!

Det är bäst jag går och lägger mig så den här dagen tar slut och jag inte börjar med nått destruktivt självskadebeteende.


och så hittar jag inte mitt pannband! Den här stormen som har stannat här blåser ju rakt genom skallen! 
 (där var jag förövrigt blond och långhårig.) och (stabo och sambo)

Times changes.
Things goes wrong. 
Shit happens.
Life moves on.

Imån är en annan dag! Ger ridningen ett nytt försök och ska hålla mig i tyskskogen på promenaden.
 Jag orkar inte ens duscha nu. En raggardusch imån får det bli.