Jag lyckas få med mig pappa att följa me till skogen med Z ibland. Mycket roligare med sällskap kan jag tycka. Inte för ofta förståss, man måste ju få lite lugn och ro och tid till ensamstund i hjärnan.

 Och sambon är lönlöst att få med sig, då måste han ha bra dåligt samvete först och det har han sällan.

 

Men pappa alltså. Gubben säger sig vara panshonist. Men vete fan alltså. Det är knappt att man kan kalla det att "gå en promenad". Skena runt i skogen som en gnu är mer beskrivande.

Jag ORKAR inte hålla hans tempo. Jag blir liksom tappad på efterkälken.

"Är du trött eller?" brukar han håna mig när han stannar och väntar in mig. Eller

"va ä du så rö i synen om"? "va flåsar du om? Äru lat eller?"  och så skrattar han förnedringsskratt.

 

Men nu. Nu har jag kommit på knepet att hänga med i samma tempo. Bara 25 år senare.

Lura in han i skogen off road.Typ kolla nån jävla gräns eller gå en skogsmaskinsväg.

Som idag tex, skulle vi gå snipparundan. Då går man förbi marken som tillhör farmors barndomshem. Då fick jag veta att denna skogen var ungefär lika gammal som mig. Då kan han stanna å inspektera lite och då får jag tid att återhämta mig.

*ställer mig dubbelveken med händerna på knäna och profylaxandas*